Bonjour Tristesse- Françoise Sagan

To spice it up. Denna bok tar vi på svenska, nog med att titeln är orginalet franska och läsupplevelsen var på svenska, jag undrar om jag ändå inte läste en fransk bok på franska, sådan var översättningen och stämmningen i Lily Vallquists översättning. Jag lyssnade på P3 Klassiker poddens avsnitt om Bonjour Tristesse för en tid sen och blev inspirerad att läsa den. Handlingen är som boken, kort. Den unga tjejen Cécile är berättaren, hon bor med sin far över sommaren på den franska rivieran. 

Hon och hennes pappa lever i någonslags symbios och harmoni tills pappan träffar den 40 åriga Anne som vill gifta sig med honom. Anne in-nästlar sig i familjen och en viss typ av rivalitet, som bara flickor och kvinnor känner till uppstår. Genom alla tider, i alla sagor (och disney filmer) är styvmodern en ond karaktär, men till omvärlden och den stackars mannen är hon älskvärd. 

Det finns ett stort korn av sanning i det. När jag som ung flicka, nästan tonåring, introducerades till min styvmor väcktes liknande kännslor hos mig som hos Cécile: avundsjuka, bitterhet men framförallt rädsla. En dotter skall ju kunna spegla sig själv i sin moder, istället finns där nu en främmande karaktär, en kvinna som väcker blandade kännslor. Är det tryggt att bli som hon? och skulden över att inte få vara sin mors dotter eftersom styvmodern inte skulle kunna tillåta samma drag hos henne. Det är nämligen inte bara Cécile som är rädd utan också Anne, som är städnigt orolig, hon söker bekräftelse i både mannen och dottern. Ändå har Anne något som en ung flicka oftast inte har: självaktning, naturligtvis eftersom den unga flickan ännu söker efter självet. 

Cécile både längar efter Anne och föraktar henne samtidigt. Tillsammans med pappans tidigare älskarinna Elsa och hennes pojkvänn Cyril, smider hon en plan. Pappa Raymond, faller för sitt ex och då Anne kommer på Raymond i hans falskhet så sticker hon. Det beskrivs såhär: 

"Då reste hon sig med förstört ansikte. Hon grät. Nu först insåg jag att jag hade angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen. Hon hade en gång varit ett litet barn, slutet och skyggt kanske, sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam, hon älskade en man och hade hoppats på att bli lycklig med honom under tio år, kanske tjugo. Och jag...det ansiktet, det ansiktet var mitt verk...Tårarna rann oavbrutet över hennes ansikte. Hon tycktes inte ens märka det, hon rörde inte en min: -Min stackars lilla flicka!"

På många sätt handlar boken om att flickan blir kvinna genom att inse sårbarheten och männskligheten i den äldre kvinnan. Alla trettioåringar är gamla haggor då man själv är femton, men samtidigt hyser man en stor respekt för den medfarne kvinnan, som en gammal skuta som varit till sjöss. Jag vet inte om jag tror att det finns något sådant påriktigt som elektra komplex, det må hända att det är snusk gubbars påfund eller så inte. Men Françoise Sagans debut roman är ett feministiskt storverk inte en förevänding om ett vrickat far-dotter förhållande. Mannen: Raymond och hans polare, även den unge Cyril, är bara ett sidospår, de är enkla, köttsliga och spanar efter sex som efter byte, men Anne, Elsa och i högsta grad Cécile spanar efter mening. 

När Anne kör iväg, hoppades även jag som läsare på att hon skulle komma tillbaka. Cécile insåg hennes misstag. Pappan, som hade spelat boven, ångrade sig han med. Men som så ofta, insåg han som man bara det ytliga skeendena, händelserna, utan att förstå djupet därom, de mellanmänskliga förbindelserna, planen, kännslorna och sveken. För sanningen att säga, var väl Raymonds första svek att inte söka att förstå.